Ni hittar en hel del roliga bilder på de om ni kollar inläggen från veckan som gått.
Idag, liksom igår, var vi på en riktigt lång promenad - 2,5 timme. Målet var en hundrastgård som inte ligger direkt nästgårds, men som är väl värd promenaden. Den är nämligen rent ut sagt - gigantisk. Efter att ha rusat av sig i mindre än tre minuter så strosade vi omkring ett bra tag och hundarna nosade spår efter varenda hund som varit där senaste veckan, om du frågar mig.
Här ser ni lite bilder från den...
Många hundar behöver bära, speciellt på vägen hem (ett nedärvt behov av att behöva "bära hem bytet" efter en lyckad jakt), och likaså Cleo....
Men hon kunde ju ha valt ett lite mindre byte, vad har hon fällt, ett rådjur?
Denna vecka har jag lite använt Cleo och Timmon som testhundar. Jag har ju sen innan haft massor av promenadvägar i huvudet, men nu vet jag hur lång tid sträckorna faktiskt tar med fler än en hund. Och svaret är - bra mycket längre tid än ensam eller med en hund!
Vilan blev idag nästan två timmar, sedan visade vovvarna tecken på att ha sovit klart. Och så räknar jag med att det kommer se ut i a f den närmaste månaden eller två tills gruppen blivit en riktig enhet och alla vant sig vid hur dagarna ser ut. Nu i början är allt så mycket mer mentalt uttröttande.
Idag på eftermiddagspromenaden gick vi en lite längre sväng än planerat, vi hittade en (för mig) ny stig som vi följde tills den tog slut. När jag sen vände mig om fann jag att jag inte riktigt hittade vart vi kom ifrån. Jag hittade en bit, men sen kom vi till ett pass där vi precis lyckats undvika en huggorm som låg och sola, och jag insåg att för att undvika den igen skulle jag behöva gå helt vilse...
Så jag gjorde som Timmons husse sagt till mig "Om du går vilse, be Timmon leda dig hem". Jag ville inte riktigt säga "hem", men jag tittade uppfodrande på honom och frågade "Hur tar vi oss tillbaka?"
Och döm om min förvåning när Timmon intog en helt annan hållning - stoltare/"det här kan jag" - och spårade med både blick och nos oss tillbaka hela vägen via mina spår. Han hade sprungit lös och sprungit en helt annan väg än den jag gått, men han ledde oss tillbaka i mina spår.
När jag var säker på att jag kände igen mig sa jag "Tack, nu hittar jag", klappade honom och släppte honom. Och oj vad han fick fnatt! Riktigt rusade av sig den spända, stolta hållningen han nyss haft.
Jag nämnde i ett inlägg igår eller imorse att jag införskaffat en badbalja. Jo men visst! Och det här här som Cleo fått sitt nya smeknamn - klassens Cleown, hon har nämligen redan hittat en rolig lek: Stoppa ner nosen så långt det går, blås ut och försök fånga bubblorna!
Jag har inte skrattat så mycket på flera dagar.
I skrivandets stund (Fredag kl halv fem) ligger båda hundarna och sover. Timmon ligger under min stol och Cleo på sin bädd snett bakom mig....
De ligger verkligen så nära varandra det går, eller snarare - Cleo lägger sig så nära Timmon hon kan. På dagvilan ligger hon så nära Timmon hon kan tills han har somnat, sedan byter hon och lägger sig [på] mig.
Trevlig helg!
Camilla S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar