Tisdag - Nej-kärring.

Nej-kärring.

Ja det är vad jag känner mig som idag. Jag undviker att använda det ordet och har bara några få saker som är absolut förbjudna. En av de är att leka på promenad. Och ni kan ju tänka er hur första promenaden med två unghundar ser ut.
Men jag måste säga att jag är stolt över Fonzi. Idag har jag sett skymten av den underbara hund han kan bli som vuxen. Det gäller bra att kämpa på.
Idag tog det idefix en halvtimme att förstå att det var promenad och inte hopp och lek hela tiden. Fonzi var lugn som en filbunke och började inte testa förrän i slutet av promenaden, men jag var beredd. Jag smackade, kastade lite godis för att avbryta och sen höll jag in både Fonzi och idefix tills de lugnat ner sig, och gjorde sedan om proceduren tre-fyra gånger innan de förstått.

En gång är ingen gång, två gånger anas en trend, tre gånger blir en livsstil.

De sista 50 m hem som annars brukar vara tuffast gick jättebra. Detta trots att vi gick rakt in i en karl runt ett hörn. Som tur var så backade han och tog en lov och när jag sa "Zack, alla som kommer runt hörn vill inte hälsa" så log han.
Det är så olika hur folk reagerar, jag har lärt mig att anta att alla som inte har en hund med sig är hundrädda så naturligtvis har jag en procedur för det här med. En positiv sådan.

Just nu äter jag lunch och Idefix sitter vid dörren, han gick ju hem ungefär den här tiden igår. Han får sitta där så länge han inte gnäller eller skäller. När det blir vila om en stund går vi alla in i hundrummet ändå.