Man skulle kunna tro att vi befann oss i fjällen, brasilien eller något annat större område med massor av skog. Fast egentligen är det nog tur att vi inte gör det, för här går iaf alla vägar stigar ihop till slut. Som idag. Jag hade precis börjat fundera på att vända om och såg på klockan att promenaden då skulle bli alldeles mycket längre än beräknat, när jag plötsligt kände igen mig. Och visst, vi hade gått i en cirkel.
Det verkar vara praktiskt taget omöjligt att undgå stöta på någon annan hund på en skogspromenad. Idag hade vi (läs jag) ett lite tumultartar möte med en 15 veckors valp. Husse undrade om de fick leka, och Zack och Fonzi hade redan ställt in sig på det så det fick de.
Mötet gick bra, de lekte så fint, tills den lilla valpen tyckte Fonzi verkade en aning vild. Då satte Zack stopp för leken och vi skildes åt.
Under leken ramlade jag omkull (läs vältes) och vred ena knäet, så jag haltade därifrån (därav Zacks ingripande i leken när den gick lite över styr).
Men oroa er inte ni som läser, jag har satt stöd om knäet och går nu utmärkt. Om en vecka är jag som ny igen.
I skrivandets stund har vi nyligen kommit in från eftermiddagspromenaden. Jag har hält ut alla tuggsaker på golvet i hundrummet och ler åt att se hundarna välja och vraka och försöka gömma sina skatter.
Lyckliga hundar lyder gärna!
/Camilla
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar