På eftermiddagen brukar vi allt som oftast ta en stig här i jordbro som hundarna får gå lösa längs. Idealet är när vi kan starta i skogen precis utanför huset jag bor i och sedan gå i ca 20-30 minuter innan vi kommer till en gångväg och att vägen tillbaka sedan tar ca 10-15 minuter.
Idag lyckades vi med detta. Vi började med att följa en känd stig, fast vi startade ungefär på mitten. När vi sedan kom till "slutet" så tittade Zack vädjande på mig att vi skulle följa en angränsande stig istället för att ta gångvägen tillbaka redan. Jag tittade på klockan och tänkte - Varför inte?!
Zack satte nosen i backen och så var vi på väg. Och han hade nosen i backen hela tiden, vilket dels gjorde mig lite nyfiken - Vad är det han spårar? - och dels gjorde att jag litade helt och fullt på att åtminstonde han skulle kunna leda oss tillbaka.
Att han hade nosen i backen gjorde Fonzi nyfiken och det dröjde inte länge innan även han spårade för fullt - åt samma håll ska tilläggas.
I en sån här situation hamnar jag lite i dilemma - ska jag låta de halvt dra mig framåt och låta de spåra eller ska jag avbryta här och ta en annan väg. Jag skulle med andra ord varit mycket glad åt riktiga spårlinor i det här läget.
90% av tiden följde vi en upptrampad stig eller hästväg. De andra 10% gick vi nedför bergssluttningar eller uppför bergssluttningar eller hoppade över risslån.
Men jag lät de hållas - vilket nosarbete! Berikning kallas det!
Och jag vet inte vad de spårade, men efter inte så länge kände jag igen mig och efter ännu en stund var vi tillbaka precis där Zack börjat.
Min gissning är att en annan hund (läs Collien Zack gillar) har gått där en liten stund tidigare och att det var dennes tasspår han spårade. Men det kan också ha varit bitvis olika hundar och bitvis hare eller rådjur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar