Veckans ord - v 39.

Över lag tycker jag att jag och vovvarna har haft en bra vecka. Dagen är inte slut än, men det är nu när hundarna sover middag som jag har tid att reflektera.

Vi har fortsatt vår upptäcksfärd i Jordbros skogar men också provat på nya aktiviteter. Inomhus har vi lagt fokus på vila och berikning.
Utomhus har jag märkt att höga ljud inte är något för Zack, däremot så är ekorrar det!
Och Fonzi, ja han börjat uppleva vad det är att vara hanhund. Fläckar blir alltmer intressanta och egna vägen är kanske bästa vägen? Nej som tur är så följer han allra helst mig, och om han inte har lust så har han ju linan som jag kan trampa på.

Nu när båda hundarna har lärt sig alla rutiner och mina ljud och gester så gäller det för mig att faktiskt använda de också! Det kom jag på idag att jag använder mun-klickandet alldeles för lite. Det funkar ju så strålande bra, och det kan ju bli så då - att man inte behöver lära in det längre, så glömmer man bort att använda det istället.

Tyvärr har jag ingen kamera längre (den från 2003 får vila i frid) så jag kunde inte ta några bilder på killarna när vi övade lite agility. Men här nedanför ser ni överst en bild från i somras på min egna gammeltant i den tidigare nämnda tunnel som Fonzi är så förtjust i.
Sedan följer två bilder från en av mina kurser i Skogsagilty som ägde rum tidigt i våras; en på en collietik med sin matte genom slalompinnarna och en på en blandishane med sin matte. Som ni ser är det inte ovanligt att hunden är mycket snabbare än sin matte banan igenom.