Vecka 45 - i det stora hela full av framsteg.

Måndag har varit en lång dag. Jag har behövt mitt tålamod, det är ett som är säkert. Aragorn börjar finna sig till rätta och kan slappna av lite mer. Vilket också innebär att han får mer självförtroende och vågar ta för sig mer. Att vara mentalt med varenda sekund och sätta gränser gäller denna vecka. På eftermiddagspromenaden kändes det återigen som att vara ute med ett gäng och inte tre enskilda starka viljor. Det är så det ska vara. Jag lärde mig lite om det här med att hålla rätt på linorna när vi är i skogen. Idag fick Fonzi och Zack springa en stund. Inomhus hade vi för det mesta lugnt och fridfullt.

Tisdag. Bortsett från ett infall av unghundsfnatt i slutet av förmiddagspromenaden har dagen varit högst angenäm. Aragorn kan slappna av mer och mer och är även lite mer framåt på promenaderna. Han börjar lära sig de andra hundarnas språk mer och mer, så antalet missförstånd avtar. För första gången sen Aragorn började har alla tre hundar idag sovit alla de timmar som de behöver. Både morgon, middag och e.m. Härligt. Zack har fattat tycke för lillflickan i dörren bredvid, men hon är mer försiktig och vågar bara vinka på håll eller genom fönstret. Och tur är väl det, annars kanske han skulle vilja in till henne så fort vi går ut.

Onsdag. På morgonen gick Zack runt ett bra tag och undrade vart Aragorn hade tagit vägen. Han är ju ledig på onsdagar! På förmiddagspromenaden fick jag håll hårt i både Zacks och Fonzis lina. Zack fick upp ett spår efter halva tiden och gick inte att bryta så jag fick koppla honom tills vi kommit tillräckligt långt ifrån, ungefär fem minuters gång. Fonzi, han är verkligen unghund nu, idag hade han glömt allt. Mina smackningar funkade till 10 %, och de 10 var för att han gjorde som Zack gjorde. Och han fastnade hela tiden vid tuvor eller håligheter och fick bäras därifrån. Tur att hundarna har selar!
Och i början av promenaden gjorde han sitt första rymningsförsök. Han försökte helt enkelt i ganska sakta mak bara försvinna ur min åsyn. Och när jag ropade på honom så satte han av i högsta fart. Men så lätt kommer han inte undan. Jag låg steget före och stod redan på linan när jag ropade.
När det bara var Fonzi & Zack kvar hörde jag ett konstigt ljud - det var Fonzi som gnagde på en av mina stolar! Så jag gned in tabasco på stolsbenen. Han kände doften och konstaterade att det inte var lönt. Hoppas det räcker så.

Torsdag. Snöblandat regn. Svensk höst. Zack gick på tå hela förmiddagspromenaden, han ville absolut inte vara ute längre än nödvändigt. Fonzi kunde inte brytt sig mindre och Aragorn verkade stortrivas i snöslasket. Aragorn har funnit sig väl tillrätta; stressnivån har sjunkit enormt och nu ger han bara ifrån sig ett skall eller två när frustrationen tränger på.
Ekorrar är något som både Zack och Aragorn vill jaga. Vilken tur att hundar inte kan klättra i träd. I alla fall inte pinschrar och samojeder. Oftast är det Aragorn som upptäcker den först och ställer sig mot ett träd och skäller. Zack tittar intresserat efter "bytet". Jag brukar låta de leta en stund och sen när de ger upp så belönar jag deras ointresse. För varje gång så ger de upp några sekunder tidigare.
Fonzi har tagit igen gårdagens odygder idag genom att vara både lyhörd och balanserad. Det är så livet är med unghundar, ena dagen har de glömt allt man någonsin försökt lära de och nästa dag är de Lassie. Självklart är det så med hundar i allmänhet som med människor, vi har både bra och dåliga dagar. Man får aldrig glömma att en hund är en hund och ingen färdigprogrammerad robot.

Fredag. Dagen började bra. Genom en ny taktik lyckades jag förebygga alla vaktande skall från Lady. På förmiddagspromenaden gick vi en välbekant slinga och promenaden var riktigt angenäm (till dess att jag fick ett telefonsamtal från en försäljare). Vilan blev lång och mysig. I vanliga fall brukar alla hundar vilja ut direkt efter men nu ville de ligga kvar och gosa, Zack hoppade upp och la sig bokstavligen i min famn och Fonzi hakade på. På e.m.-promenaden var jag för första gången på flera veckor tvungen att stå helt still när andra hundar passerade - jag undrar vad som försiggick i Zacks huvud just denna fredag. På eftermiddagen fick Fonzi lära sig att respektera när någon har en leksak eller tugg. Zack med sitt stora tålamod försökte säga till lite extra, Fonzi förstod inte men det gjorde jag. Jag tog bort Fonzi första gången. Andra gången förstärkte jag Zacks morr och det räckte.

Värna morrandet! Utan morrande går hundarna från små fina signaler (som knappt uppfattas av oss människor) direkt till nafsa, bita, hugga (beroende på ras och individ). Morrandet är en varningssignal som vi vill ha kvar!